Etnocentrisk folkbildning

Etnocentrisk folkbildning
Naturen är vacker, men folket kallt?!

”SV är mångfaldens studieförbund” (Studieförbundet Vuxenskolans vision enligt idéprogram)
Hmmm. Efter att ha läst boken ”Mångkulturell folkbildning. Pedagogiska utmaningar i ett postmodernt samhälle” och tittat lite på SV och andra studieförbunds verksamhet så känner jag snarast att vi bedriver etnocentrisk folkbildning. (Jaja, gå inte i taket nu; jag vet att undantag finns, men generellt sett): Studieförbunden arbetar med invandrarföreningar – men de har sina egna cirklar inom föreningarna. Folkhögskolorna har kurser för invandrare – kurser som är inriktade på Sverige och den svenska kulturen, den svenska litteraturen, den svenska historien. – Skapar detta en känsla av individuell bildning? Ökar inte detta segregationen snarare än minskar den?! Lärande i mångkulturella miljöer i Sverige utan deltagare med svensk kulturell bakgrund, kan knappast inte resultera i tillfredsställande resultat.
Pedagogiska särarter samt målsättning för en verksamhet inom folkbildningen brukar sammanfattas med att man arbetar tillsammans och utifrån deltagarnas gemensamma utgångspunkter och erfarenheter, att verksamheten har en hög grad av deltagarmedverkan; att den beaktar den egna livssituationen; att den ger deltagarna ett stort inflytande över uppläggning och innehåll och att den ser till att deltagarnas behov och utveckling står i centrum. De litteraturstudier och de empiriska fallstudier som det redogörs för i boken visar att så inte är fallet när man talar om deltagare med annan kulturell, etnisk eller religiös bakgrund än den svenska. (Även om analyser av deltagarnas livsberättelser visar att deltagande i svensk folkbildning på många sätt har påverkat den personliga utvecklingen och integrationen i det svenska samhället. I boken lyfts problematiken med att integration ofta ses ur ett kvantitativt perspektiv (statistik och olika siffror) på definitionen av integration, men sett ur ett kvalitativt perspektiv (subjektiva beskrivningar av personlig upplevelser och erfarenheter som blir tolkade) på definitionen, blir den avgörande frågan hur och på vilket sätt studieverksamheten ska bedrivas.)
Lorentz menar att i dagens postmoderna samhälle blir relationen mellan individualisering (individ; att bli sedd, att veta att man betyder något, att uppleva att man kan lära sig något) och kollektiv gemenskap (samhälle; jag är en del av samhället, jag är en del av ett kollektiv, jag behövs för andra), sett utifrån ett interkulturellt perspektiv, skilda varianter av samma fenomen. Individualisering och gemenskap är inte längre varandras motsatser utan de behöver varandra, de har blivit varandras komplement. Värdet av gruppgemenskap är lika stort i vårt individcentrerade samhälle som tidigare, liksom värdet av individualisering har blivit lika viktigt idag som värdet av gruppgemenskap. När man talar om upplevelser av gemenskap och känslor av samhörighet i ett mångkulturellt samhälle, är det betoningen av individen och individualiseringen som skapar känslor av gemenskap. Mötet mellan ledare och deltagare fokuseras på samtal och social interaktion mellan ledare och deltagare. Ledarnas interkulturella pedagogiska perspektiv är av central grundläggande betydelse för mångkulturell bildning. Utbildning i interkulturell kommunikation, för interkulturella läroprocesser och interkulturell kompetens främjar integration på ömsesidiga villkor. – Hur möter vi som folkbildningsorganisationer detta? Ger vi våra cirkelledare interkulturell kompetens?
Folkbildningen ska bidra till att grundläggande demokratiska värden, som alla människors lika värde och jämställdhet mellan könen, genomsyrar verksamheten och vi ska bidra till att människor med olika bakgrund möts, får ökan förståelse för varandra och utbyter erfarenheter sinsemellan. (Prop. 2005/06:192) Studieförbunden är inte bundna till läroplaner e dyl.; vi har alla förutsättningar att lyckas med mångkulturell bildning, men min bild är att vi inte gör det; varför? Inom ramen för månkulturell bildning blir frågor om innehåll och metod helt avgörande, dels hur man ska definiera en verksamhet som blir tillgänglig för hela befolkningen, och dels frågan hur en studieverksamhet kan uppfattas som inressant och relevant för hela befolkningen, en verksamhet som ska skapa likvärdiga möjligheter för alla grupper.
Ett interkulturellt pedagogiskt perspektiv blir synbart i en mångkulturell lärandemiljö. Förutsättningen är att alla måste erkänna att en mångkulturell lärandemiljö är befolkad av individer med skilda kulturella uppfattningar och värderingar, som i sin tur är baserade på etnocentriska uppfattningar och beteenden. Verkligheten i världen omkring oss uppfattas ofta i relation till hur vi lärt oss att betrakta och förhålla oss till ”Den Andre”. För att vi ska kunna kommunicera med varandra i mångkulturella lärandemiljöer krävs att det existerar en kunskap om ”mig själv” och om ”de andra” – annars kan en form av interkulturell kommunikation aldrig komma till stånd. Vi behöver rikta uppmärksamheten på heterogeniteten bland alla som befinner sig i en mångkulturell lärandemiljö, men hur ofta reflekterar vi över våra egna värderingar och varifrån dessa kommer? Vad vet vi om oss själva egentligen? Vet jag vilken ”kulturprodukt” jag socialiserats till?!? (Jag ser absolut inte förklaringen av identitet som social konstruktion som ett angrepp på den egna identiteten, vilket jag förstått ofta är fallet i västerländsk kultur.) - Vi behöver upptäcka att vi är både lika och helt olika samtidigt. En medvetenhet om varandras likhet och olikhet resulterar i en mångkulturell lärandemiljö, där vi också blir medvetna om varandras skilda sätt att uppfatta kunskap, lärande, bildning och livets mening – vilket också gör att vi förstår att olika ämnen behöver belysas från flera olika kunskapsdimensioner med utgångspunkt i ledares och deltagares erfarenheter, upplevelser och förståelse. Vi behöver inte bara kommunicera med varandra, vi behöver även lära oss av varandra. – Samtidigt måste anslaget i våra intentioner vara att denna Olikhet är en Möjlighet och inte ett Problem.
Att bli sedd och bli tagen på allvar som den individ man är – det skapar upplevelser av delaktighet och gemenskap – inte minst i kontexten av det mångkulturella Sverige. Synliggör vi våra deltagare på det viset? Mina tankebanor går nu vidare till de ungdomar som finns i vår verksamhet; tar vi dem på allvar – eller är de bara ett ”gulligt” inslag som får ”vara med” bara för att deras musikcirklar skapar volym?! Jag anser personligen att det är just i dessa cirklar (och annan folkbildningsverksamhet) som interkulturaliteten frodas som bäst; i musiken och dansens tecken finns de naturliga mötesplatserna. Kan hända att vi måste arbeta mer systematiskt med detta, men jag känner att här finns förutsättningarna för interkulturellt lärande, utifrån det faktum att det inte på förhand är avgjort vilka kunskaper och insikter man kan erövra i en interkulturell läroprocess; man kan bli en annan, även kulturmässigt.
Många unga reser jorden runt, men det finns en risk att reflektionen över de egna kulturspecifika värderingarna och beteenden uteblir. Hans Lorentz citerar Geert Hofstede (1991): ”att ha insikten om att man bär med sig en viss mental mjukvara för att man växt upp i en viss miljö, och att andra växt upp i annorlunda miljöer och därför har en annorlunda mental programmering. Utan denna medvetenhet kan man resa jorden runt och känna sig överlägsen och förbli döv och blind för alla tecken på ens egen mentala programmering”. Det är här jag menar att vi som studieförbund skulle kunna göra en insats genom att inte ”bara” låta våra unga ”repa” utan att vi på olika sätt skulle kunna ge dem inslag av träning i interkulturell kommunikation. Jag ser på min egen son, som gått i en klass där drygt 1/3 har ”annan etnisk bakgrund”, men som har väldigt låg kunskapsnivå om både svensk kultur och sina klasskamraters syn på saker; jag har trott att integrationen skulle komma ”av sig själv” med ”kommande generationer”, men har nu förstått att så icke är fallet; det är något vi måste jobba aktivt med. Lorentz menar att i en utbildning i interkulturell kommunikation är det viktigt att använda begreppet kultur som pedagogiskt analysinstrument, för att på det viset kunna bli medveten om deltagarnas egna kulturspecifika värderingar och beteenden. Undervisning om svensk kultur och dess innebörd och konsekvenser måste studeras utifrån skilda samhälleliga perspektiv. Likaså måste svenska kommunikationsmönster analyseras genom att belysa skilda verbala och icke-verbala kommunikationsmönster; med språket som medel tolkar och skapar vi människor ständigt den sociala verklighet vi lever i. Mening och betydelse skapas i interaktion med andra, samtidigt som tolkningar och benämningar av våra upplevelser alltid förblir kontextuella.
Enligt Allwood (1981) präglas det yttre beteendet i den svenska kulturen av en låg grad emotionalitet och en hög grad av opersonlig rationalitet. Svenskar har en tendens att se ned på starka och spontana känslouttryck, har en benägenhet till konfliktundvikande samt ett välbefinnande med ensamheten. Detta kan av representanter från andra kulturer uppfattas som att svenskar är kalla, känslolösa och inte intresserade av att träffa andra. (En person i boken svarar på frågan vad som är typiskt svenskt: ”Naturen är vacker, men folket är kallt”…) Att inte vara så intresserad av att tilltala främmande eller umgås med andra påverkar givetvis förutsättningarna för interkulturell kommunikation, men stämmer verkligen detta? Jag vet att det är otroligt många som deltar i en studiecirkel just för att träffa andra människor, och Sverige är ett av de föreningsmedlemstätaste länderna i världen. Och då återkommer jag till min grundtanke: tänk vilket under vi som folkbildningsorganisationer skulle kunna åstadkomma om vi uppriktigt vill att Sverige ska genomsyras av en interkulturell gemenskap! Lorentz menar att se på kunskap på ”ett nytt sätt” betyder i ett interkulturellt lärande, att dels kunna se bortom den centrala västerländska modernistiska föreställningen om kunskap i termer av objektivitet, neutralitet, distans, kontroll, rationalitet och abstraktion, dels också att kunna lämna plats åt subjektivitet, närhet, känslor, irrationalitet, d.v.s. livsfrågornas betydelse. Vi måste lämna ”livsfrågornas sviktande närvaro”; vågar vi det?

Vad är viktigt här och nu?!?

Vad är viktigt här och nu?

Årets första blogginlägg… God fortsättning allihop!

Jag funderar över Liedmans uttalande om att om vi alltid färdas i 200 km/timme, så förlorar vi detaljerna; vi behöver den lugna promenaden.
Kopplar det till den ledighet som nu passerat. Har inte haft det helt ledigt någon dag, tror jag; har bl.a. arbetat med en tenta i konsultativt arbetssätt och med 200 ansökningar till en ekonomiassistenttjänst. Men jag har också sovit till halv tolv, åkt snowracer och druckit glögg (inte samtidigt…). Dock inga promenader, jag gillar faktiskt bättre att ”springa” (=jogga).
Vad är viktigt här och nu?
Tror precis som Liedman att man måste ta det lugnt för att reflektera över djupa frågor, men jag hur detta ”tillstånd” infinner sig är väldigt olika för olika personer. Själv känner jag inte att det behövs så lång stund för detta; jag ”filosoferar” fem-tio minuter varje morgon och kanske ett par minuter före jag ska somna; det kommer jag långt med. Jag känner också att ”djupa” tankar kan komma när som helst – inte minst när jag springer (var dock ett bra tag sedan nu  ) eller när jag kör bil. – Det viktiga är nog att man tänker/filosoferar/reflekterar överhuvudtaget.
Så nu ska jag ta mig en snabb funderare över ” Vad är viktigt här och nu?”…

"Död" kunskap?!?

Läser boken Organisationsförändring av Gitte Haslebo och Kit Sanne Nielsen.

De skriver om "död" kunskap - en kunskap som vi inte kan förbinda med oss själva.
Jag undrar om "död" kunskap då verkligen är Kunskap; jag tänker att det då handlar om Information?!

Rektorn som förbisprungen Pippi

Minns ni avsnittet med Pippi Långström där hon med en guldpeng betalade i en godisbutik och köpte hur mycket godis som helst till byns barn? Minns ni hur glada barnen var?
- För ett antal år sedan hade jag som dröm att göra barn så där lyckliga. ”Han där hemma” sade ”Men gör det då, ta ut 10.000 kr och köp godis för; förverkliga din dröm!” Men då hade jag redan konstaterat: barn av idag får godis så ofta – så de skulle inte bli så där glada som jag ville göra dem. Så jag lät bli.

Häromdagen fick min son en bärbar dator (till lån) av sin gymnasieskola. Eftersom min man arbetar på samma skola, vet jag hur glad rektorn blev över att hon fick summan hon äskat för detta ändamål. Men hur glada blev barnen? Sprudlade skolan av glädje denna dag? Vad sade sonen när han kom hem? Jo, skärmen var liten, datorn var kantig – och inte hade den webbkamera… - Jag tänkte: ”Det är med rektorn och datorerna som med mig och godiset: hon har blivit en förbisprungen Pippi! Förbisprungen av Tiden…” – De flesta har datorer idag; det är inte så märkvärdigt med en bärbar dator – som man tvingas att bära fram och tillbaka till och från skolan varje dag.
Men vad är då motsvarande godiset för dagens unga? – Kanske är det närvaro, Tid?!
Men ger vi dem det? Känns som om det inte finns tid, men finns det verkligen inte det? Handlar det inte till syvende och sist om hur vi prioriterar?!?

Läste en klok sak häromdagen: det var en professor som visade sina studenter en tom burk, i vilken han lade golfbollar. ”Är det full!” Jo, det tillstod studenterna. Professorn lade i småsten – de fick plats – är den full nu? Jo, nog var buken full nu. Men professorn tog upp sand – och se den fick också plats! Men nu var allt burken full. Men, si, professorn tog upp en termos – och nog fick det även plats för kaffe!
”Tänk om golfbollarna var er familj, småstenen vore andra och annat som ni bryr er mycket om och om sanden vore arbete, studier och andra plikter. Och tänk om ni då börjar med att fylla burken med sanden…”
Mummel bland studenterna. ”Men kaffet då?”, undrade en av studenterna.
”Det”, sade professorn och log, ”det betyder att det alltid finns plats för en fika med en god vän..!”

Tänka - Veta

"Man vet mer än man tänker. Man tänker mer än man vet."
(Wolfdietrich Schnurff)

- Kunde inte sagt det bättre själv..!

Har påbörjat mitt oändliga äventyr.
Är full av tankar; plötsligt får naturens höstskrud en annan symbolik; som jämförelse med kunskap och yoghurt, som färskvara. Liedman pratar om Rotkunskaper, vilka utgör en förutsättning för de flesta detaljkunskaper och ger varje kunskapsmassa ett inre sammanhang: "Den som säger att kunskapen idag är en färskvara har inte rotkunskaperna i åtanke utan snarare det lövverk som träden fäller varje höst." Han menar att det är viktigt att reflektera över vidden i kunskapsbegreppet - något som jag känner att jag är igång med - och som jag upplever som ett äventyr!
En annan reflektion i sammanhanget är då att veta vad som är Rotkunskaper; hur vet jag det? Kan vi veta det Nu - eller visar det sig först Sedan?
Associerar vidare till ett tillfälle då jag nästan blev ovän med en kompis: hon är kändisfreak - och jag anser att allt sådant är förgänglig kunskap: jag är mer intresserad av hur många gånger per minut en giraff andas... Vem har rätt och vem har "fel"? Vem bestämmer det? Kan konstatera att man nog tjänar mer pengar som Kändis än som Giraff...

Som en Barbie utan underbyxor

Jag läste*:
”När jag var liten brukade jag aldrig klä på min Barbie några underbyxor. Utåt sett var hon en fin dam ända ut i fingerspetsarna. Men under var hon naken. Numera är jag borgensagent. - - - Och att vara borgensagent är lite som att vara en troslös Barbie. Det handlar om att ha en hemlighet. Och det handlar om att hänga på sig en massa kaxighet för att dölja att man i själva verket inte har någonting under. Det kan ju hända att det inte känns likadant för alla, men själv tycker jag ofta att det känns som om jag går med rumpan bar. Bildligt talat, förstås.”

Jag tänkte:
”Vem känner inte igen sig?! Visst känns det emellanåt som att man ska bli påkommen med att egentligen inte kunna, inte veta, att Tron på mig egentligen är som en ballong. Poff! Och så faller jag till marken. Hårt. Ju högre jag stiger desto hårdare fall. – Tänkte att det skulle bli bättre, men emellanåt känns det snarast sämre. Ibland tycker jag att jag vet, har koll. Men sedan, pang, så visar det sig att någon annan vet mer, bättre – egentligen ingen fara; någon/något att lära sig av! (Och jag älskar ju Kunskap och Engagemang!) Men ändå, just då, kan jag känna mig väldigt liten. Som en troslös Barbie som hängt på sig en massa kaxighet.”

Nästa tanke:
”Vadå kaxig?! – Känner jag att jag ter mig Kaxigt – ja, då borde jag ändra just det?!? – Men nej, ”kaxig” tänker nog få om mig om jag skulle få tre ord som omdöme (vilket jag förresten testat en gång). Och om den andre inte accepterar min okunnighet, då är ju den kaxig..! Nej, jag är nog ganska nöjd med mig själv ändå. Visst, jag – som de flesta andra – går omkring här med rumpan bar; det är nog egentligen ganska mysigt..! ;-)”

//Mia - på väg mot Stockholm

* Evanovich, Janet. ”Delat byte”

Jag var på en föreläsning med Tommy Hellsten; "Ju mindre du gör desto mer får du gjort". Alltid svårt att återge vad någon sagt, men jag ska göra ett försök:

Vi säger att vi har ont om Tid.
Detta, menar T Hellsten, beror på att vi försöker att Bemästra Tiden (och att vi inte bejakar vårt beroende av andra människor).
"Bristen på Djup kompenserar vi med Mångfald på ytan:
Vi gör Mycket istället för att göra det som är Väsentligt.
Vi är fokuserade på att Uppleva istället för på att Leva."

- Och det är här han kommer in på Human Doing; det heter Human BEING eftersom vi har förmågan att Vara.
Eftersom vi bl.a. saknar Bekräftelse, tycker vi att vi Är Ingenting - och försöker därför att via Prestation att få Vara - utan att vara Närvarande i vår Prestation.

TH kommer med förslag till hur vi kan komma vidare, bryta med detta som gör oss illa:
Vi ska börja med att vända blicken Inåt, mot oss själva, möta djupet utan att försöka fly undan.
- När vi förlorar förmågan att lyssna Inåt, förlorar vi förmågan att Vila.
Att vara Närvarande leder till Vila - och det är i Vila Effektiviteten föds.

Närvaro kräver frånvaro av Brådska.
TH menar att vi Skapar brådskan, men säger att den Drabbar oss.
MEN Ekorrhjulet har ingen Motor!!!
- Vi skapar själva rörelsen; vi är inga Offer.

- Det var en mycket givande föreläsning - och jag gillar särskilt det där med Human Being. Återigen hamnar mina tankar på vikten av Reflektion...

//Mia