Etnocentrisk folkbildning

Etnocentrisk folkbildning
Naturen är vacker, men folket kallt?!

”SV är mångfaldens studieförbund” (Studieförbundet Vuxenskolans vision enligt idéprogram)
Hmmm. Efter att ha läst boken ”Mångkulturell folkbildning. Pedagogiska utmaningar i ett postmodernt samhälle” och tittat lite på SV och andra studieförbunds verksamhet så känner jag snarast att vi bedriver etnocentrisk folkbildning. (Jaja, gå inte i taket nu; jag vet att undantag finns, men generellt sett): Studieförbunden arbetar med invandrarföreningar – men de har sina egna cirklar inom föreningarna. Folkhögskolorna har kurser för invandrare – kurser som är inriktade på Sverige och den svenska kulturen, den svenska litteraturen, den svenska historien. – Skapar detta en känsla av individuell bildning? Ökar inte detta segregationen snarare än minskar den?! Lärande i mångkulturella miljöer i Sverige utan deltagare med svensk kulturell bakgrund, kan knappast inte resultera i tillfredsställande resultat.
Pedagogiska särarter samt målsättning för en verksamhet inom folkbildningen brukar sammanfattas med att man arbetar tillsammans och utifrån deltagarnas gemensamma utgångspunkter och erfarenheter, att verksamheten har en hög grad av deltagarmedverkan; att den beaktar den egna livssituationen; att den ger deltagarna ett stort inflytande över uppläggning och innehåll och att den ser till att deltagarnas behov och utveckling står i centrum. De litteraturstudier och de empiriska fallstudier som det redogörs för i boken visar att så inte är fallet när man talar om deltagare med annan kulturell, etnisk eller religiös bakgrund än den svenska. (Även om analyser av deltagarnas livsberättelser visar att deltagande i svensk folkbildning på många sätt har påverkat den personliga utvecklingen och integrationen i det svenska samhället. I boken lyfts problematiken med att integration ofta ses ur ett kvantitativt perspektiv (statistik och olika siffror) på definitionen av integration, men sett ur ett kvalitativt perspektiv (subjektiva beskrivningar av personlig upplevelser och erfarenheter som blir tolkade) på definitionen, blir den avgörande frågan hur och på vilket sätt studieverksamheten ska bedrivas.)
Lorentz menar att i dagens postmoderna samhälle blir relationen mellan individualisering (individ; att bli sedd, att veta att man betyder något, att uppleva att man kan lära sig något) och kollektiv gemenskap (samhälle; jag är en del av samhället, jag är en del av ett kollektiv, jag behövs för andra), sett utifrån ett interkulturellt perspektiv, skilda varianter av samma fenomen. Individualisering och gemenskap är inte längre varandras motsatser utan de behöver varandra, de har blivit varandras komplement. Värdet av gruppgemenskap är lika stort i vårt individcentrerade samhälle som tidigare, liksom värdet av individualisering har blivit lika viktigt idag som värdet av gruppgemenskap. När man talar om upplevelser av gemenskap och känslor av samhörighet i ett mångkulturellt samhälle, är det betoningen av individen och individualiseringen som skapar känslor av gemenskap. Mötet mellan ledare och deltagare fokuseras på samtal och social interaktion mellan ledare och deltagare. Ledarnas interkulturella pedagogiska perspektiv är av central grundläggande betydelse för mångkulturell bildning. Utbildning i interkulturell kommunikation, för interkulturella läroprocesser och interkulturell kompetens främjar integration på ömsesidiga villkor. – Hur möter vi som folkbildningsorganisationer detta? Ger vi våra cirkelledare interkulturell kompetens?
Folkbildningen ska bidra till att grundläggande demokratiska värden, som alla människors lika värde och jämställdhet mellan könen, genomsyrar verksamheten och vi ska bidra till att människor med olika bakgrund möts, får ökan förståelse för varandra och utbyter erfarenheter sinsemellan. (Prop. 2005/06:192) Studieförbunden är inte bundna till läroplaner e dyl.; vi har alla förutsättningar att lyckas med mångkulturell bildning, men min bild är att vi inte gör det; varför? Inom ramen för månkulturell bildning blir frågor om innehåll och metod helt avgörande, dels hur man ska definiera en verksamhet som blir tillgänglig för hela befolkningen, och dels frågan hur en studieverksamhet kan uppfattas som inressant och relevant för hela befolkningen, en verksamhet som ska skapa likvärdiga möjligheter för alla grupper.
Ett interkulturellt pedagogiskt perspektiv blir synbart i en mångkulturell lärandemiljö. Förutsättningen är att alla måste erkänna att en mångkulturell lärandemiljö är befolkad av individer med skilda kulturella uppfattningar och värderingar, som i sin tur är baserade på etnocentriska uppfattningar och beteenden. Verkligheten i världen omkring oss uppfattas ofta i relation till hur vi lärt oss att betrakta och förhålla oss till ”Den Andre”. För att vi ska kunna kommunicera med varandra i mångkulturella lärandemiljöer krävs att det existerar en kunskap om ”mig själv” och om ”de andra” – annars kan en form av interkulturell kommunikation aldrig komma till stånd. Vi behöver rikta uppmärksamheten på heterogeniteten bland alla som befinner sig i en mångkulturell lärandemiljö, men hur ofta reflekterar vi över våra egna värderingar och varifrån dessa kommer? Vad vet vi om oss själva egentligen? Vet jag vilken ”kulturprodukt” jag socialiserats till?!? (Jag ser absolut inte förklaringen av identitet som social konstruktion som ett angrepp på den egna identiteten, vilket jag förstått ofta är fallet i västerländsk kultur.) - Vi behöver upptäcka att vi är både lika och helt olika samtidigt. En medvetenhet om varandras likhet och olikhet resulterar i en mångkulturell lärandemiljö, där vi också blir medvetna om varandras skilda sätt att uppfatta kunskap, lärande, bildning och livets mening – vilket också gör att vi förstår att olika ämnen behöver belysas från flera olika kunskapsdimensioner med utgångspunkt i ledares och deltagares erfarenheter, upplevelser och förståelse. Vi behöver inte bara kommunicera med varandra, vi behöver även lära oss av varandra. – Samtidigt måste anslaget i våra intentioner vara att denna Olikhet är en Möjlighet och inte ett Problem.
Att bli sedd och bli tagen på allvar som den individ man är – det skapar upplevelser av delaktighet och gemenskap – inte minst i kontexten av det mångkulturella Sverige. Synliggör vi våra deltagare på det viset? Mina tankebanor går nu vidare till de ungdomar som finns i vår verksamhet; tar vi dem på allvar – eller är de bara ett ”gulligt” inslag som får ”vara med” bara för att deras musikcirklar skapar volym?! Jag anser personligen att det är just i dessa cirklar (och annan folkbildningsverksamhet) som interkulturaliteten frodas som bäst; i musiken och dansens tecken finns de naturliga mötesplatserna. Kan hända att vi måste arbeta mer systematiskt med detta, men jag känner att här finns förutsättningarna för interkulturellt lärande, utifrån det faktum att det inte på förhand är avgjort vilka kunskaper och insikter man kan erövra i en interkulturell läroprocess; man kan bli en annan, även kulturmässigt.
Många unga reser jorden runt, men det finns en risk att reflektionen över de egna kulturspecifika värderingarna och beteenden uteblir. Hans Lorentz citerar Geert Hofstede (1991): ”att ha insikten om att man bär med sig en viss mental mjukvara för att man växt upp i en viss miljö, och att andra växt upp i annorlunda miljöer och därför har en annorlunda mental programmering. Utan denna medvetenhet kan man resa jorden runt och känna sig överlägsen och förbli döv och blind för alla tecken på ens egen mentala programmering”. Det är här jag menar att vi som studieförbund skulle kunna göra en insats genom att inte ”bara” låta våra unga ”repa” utan att vi på olika sätt skulle kunna ge dem inslag av träning i interkulturell kommunikation. Jag ser på min egen son, som gått i en klass där drygt 1/3 har ”annan etnisk bakgrund”, men som har väldigt låg kunskapsnivå om både svensk kultur och sina klasskamraters syn på saker; jag har trott att integrationen skulle komma ”av sig själv” med ”kommande generationer”, men har nu förstått att så icke är fallet; det är något vi måste jobba aktivt med. Lorentz menar att i en utbildning i interkulturell kommunikation är det viktigt att använda begreppet kultur som pedagogiskt analysinstrument, för att på det viset kunna bli medveten om deltagarnas egna kulturspecifika värderingar och beteenden. Undervisning om svensk kultur och dess innebörd och konsekvenser måste studeras utifrån skilda samhälleliga perspektiv. Likaså måste svenska kommunikationsmönster analyseras genom att belysa skilda verbala och icke-verbala kommunikationsmönster; med språket som medel tolkar och skapar vi människor ständigt den sociala verklighet vi lever i. Mening och betydelse skapas i interaktion med andra, samtidigt som tolkningar och benämningar av våra upplevelser alltid förblir kontextuella.
Enligt Allwood (1981) präglas det yttre beteendet i den svenska kulturen av en låg grad emotionalitet och en hög grad av opersonlig rationalitet. Svenskar har en tendens att se ned på starka och spontana känslouttryck, har en benägenhet till konfliktundvikande samt ett välbefinnande med ensamheten. Detta kan av representanter från andra kulturer uppfattas som att svenskar är kalla, känslolösa och inte intresserade av att träffa andra. (En person i boken svarar på frågan vad som är typiskt svenskt: ”Naturen är vacker, men folket är kallt”…) Att inte vara så intresserad av att tilltala främmande eller umgås med andra påverkar givetvis förutsättningarna för interkulturell kommunikation, men stämmer verkligen detta? Jag vet att det är otroligt många som deltar i en studiecirkel just för att träffa andra människor, och Sverige är ett av de föreningsmedlemstätaste länderna i världen. Och då återkommer jag till min grundtanke: tänk vilket under vi som folkbildningsorganisationer skulle kunna åstadkomma om vi uppriktigt vill att Sverige ska genomsyras av en interkulturell gemenskap! Lorentz menar att se på kunskap på ”ett nytt sätt” betyder i ett interkulturellt lärande, att dels kunna se bortom den centrala västerländska modernistiska föreställningen om kunskap i termer av objektivitet, neutralitet, distans, kontroll, rationalitet och abstraktion, dels också att kunna lämna plats åt subjektivitet, närhet, känslor, irrationalitet, d.v.s. livsfrågornas betydelse. Vi måste lämna ”livsfrågornas sviktande närvaro”; vågar vi det?