Som en Barbie utan underbyxor

Jag läste*:
”När jag var liten brukade jag aldrig klä på min Barbie några underbyxor. Utåt sett var hon en fin dam ända ut i fingerspetsarna. Men under var hon naken. Numera är jag borgensagent. - - - Och att vara borgensagent är lite som att vara en troslös Barbie. Det handlar om att ha en hemlighet. Och det handlar om att hänga på sig en massa kaxighet för att dölja att man i själva verket inte har någonting under. Det kan ju hända att det inte känns likadant för alla, men själv tycker jag ofta att det känns som om jag går med rumpan bar. Bildligt talat, förstås.”

Jag tänkte:
”Vem känner inte igen sig?! Visst känns det emellanåt som att man ska bli påkommen med att egentligen inte kunna, inte veta, att Tron på mig egentligen är som en ballong. Poff! Och så faller jag till marken. Hårt. Ju högre jag stiger desto hårdare fall. – Tänkte att det skulle bli bättre, men emellanåt känns det snarast sämre. Ibland tycker jag att jag vet, har koll. Men sedan, pang, så visar det sig att någon annan vet mer, bättre – egentligen ingen fara; någon/något att lära sig av! (Och jag älskar ju Kunskap och Engagemang!) Men ändå, just då, kan jag känna mig väldigt liten. Som en troslös Barbie som hängt på sig en massa kaxighet.”

Nästa tanke:
”Vadå kaxig?! – Känner jag att jag ter mig Kaxigt – ja, då borde jag ändra just det?!? – Men nej, ”kaxig” tänker nog få om mig om jag skulle få tre ord som omdöme (vilket jag förresten testat en gång). Och om den andre inte accepterar min okunnighet, då är ju den kaxig..! Nej, jag är nog ganska nöjd med mig själv ändå. Visst, jag – som de flesta andra – går omkring här med rumpan bar; det är nog egentligen ganska mysigt..! ;-)”

//Mia - på väg mot Stockholm

* Evanovich, Janet. ”Delat byte”