Minns ni avsnittet med Pippi Långström där hon med en guldpeng betalade i en godisbutik och köpte hur mycket godis som helst till byns barn? Minns ni hur glada barnen var?
- För ett antal år sedan hade jag som dröm att göra barn så där lyckliga. ”Han där hemma” sade ”Men gör det då, ta ut 10.000 kr och köp godis för; förverkliga din dröm!” Men då hade jag redan konstaterat: barn av idag får godis så ofta – så de skulle inte bli så där glada som jag ville göra dem. Så jag lät bli.
Häromdagen fick min son en bärbar dator (till lån) av sin gymnasieskola. Eftersom min man arbetar på samma skola, vet jag hur glad rektorn blev över att hon fick summan hon äskat för detta ändamål. Men hur glada blev barnen? Sprudlade skolan av glädje denna dag? Vad sade sonen när han kom hem? Jo, skärmen var liten, datorn var kantig – och inte hade den webbkamera… - Jag tänkte: ”Det är med rektorn och datorerna som med mig och godiset: hon har blivit en förbisprungen Pippi! Förbisprungen av Tiden…” – De flesta har datorer idag; det är inte så märkvärdigt med en bärbar dator – som man tvingas att bära fram och tillbaka till och från skolan varje dag.
Men vad är då motsvarande godiset för dagens unga? – Kanske är det närvaro, Tid?!
Men ger vi dem det? Känns som om det inte finns tid, men finns det verkligen inte det? Handlar det inte till syvende och sist om hur vi prioriterar?!?
Läste en klok sak häromdagen: det var en professor som visade sina studenter en tom burk, i vilken han lade golfbollar. ”Är det full!” Jo, det tillstod studenterna. Professorn lade i småsten – de fick plats – är den full nu? Jo, nog var buken full nu. Men professorn tog upp sand – och se den fick också plats! Men nu var allt burken full. Men, si, professorn tog upp en termos – och nog fick det även plats för kaffe!
”Tänk om golfbollarna var er familj, småstenen vore andra och annat som ni bryr er mycket om och om sanden vore arbete, studier och andra plikter. Och tänk om ni då börjar med att fylla burken med sanden…”
Mummel bland studenterna. ”Men kaffet då?”, undrade en av studenterna.
”Det”, sade professorn och log, ”det betyder att det alltid finns plats för en fika med en god vän..!”
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag gillar bilden med burken!
SvaraRaderaJag har hört den förr i en annan version men poängen är självklart densamma.
Jag läste en bok för några år sedan som heter Kärlekens 5 språk och som egentligen handlar om kärleksrelationer.
I boken beskrivs dock hur man som människa kan ha olika språk som man vill bli bekräftad på. En del vill ha komplimanger, en del vill ha fysisk beröring, en del presenter och en del tid.
I boken beskrivs att vi ofta ger det vi själva vill ha tillbaka.Om du tycker om att få presenter så ger du säkert oxå gärna. Men kanske är det så att den personen hellre vill ha komplimanger? Jag tror att vi har en stor utmaning i att lära känna en person så mycket att vi lär oss vad han/hon vill ha och mår bra av. Och om det då är tid vi ska ge så är jag säker på att vi kan hitta den om vi letar och prioriterar./Helén